Fredagsfräckisar!

Bara en tidsfråga innan Ko(nse)rthuset faller, precis som en del andra komunala enheter där dårskap och inkompetens får råda. Vad hjälper visdom när dårskap styr?

Konserthuset kallades för "KUK" huset (Uppsala Konsert och Kongress) av några snickare under tiden det byggdes, har jag hört. Min fd komunala arbetsplats kallas för "Knullhuset"!? Kanske något att fundera över hur det kan bli på det viset. Orsaken till att det kallades "knullhuset" ska vara... Nä, det får någon annan ta!

Lena Hartwig (S), säger i Unt.se att: Jag är så trött på att höra att allt bli bättre bara det privatiseras.
Jag säger: Jag är så trött på alla jävla förlustaffärer/beslut som görs/tas i komunen pga inkompetenta chefer/ledare!

Här kommer nu några fräckisar i ämnet, instabila byggen och relationer.

Snickaren på våning 3 märkte att han hade glömt sågen längst ner. Han pekade på sig själv (jag), nöp ihop benen och vred sig (behöver), drog armarna fram och tillbaka (en såg).
Kompisen på våning 1 nickade och började onanera. Snickaren på våning 3 blev förbannad och sprang ner för trappan:
- Vafan, är du dum? Jag ville bara ha en såg!!!
Kompisen:
- Ja, jag förstod det. Jag försökte bara berätta att "jag kommer snart"!


FRUNS DAGBOK
Lördag:
Maken var konstig idag. Vi hade bestämt en träff på NK för att dricka en kopp kaffe.
Jag hade shoppat med väninnorna hela dagen och jag tänkte att han kanske var lite sårad för att jag var lite sen. Men han sa ingenting om det. Samtalet flöt inte alls, han var tystlåten.
Jag föreslog att vi skulle flytta oss lite så vi fick tystare platser i cafeterian, så vi kunde prata.
Han gick med på det men var tyst i alla fall. Jag frågade honom om han hade bekymmer och han svarade:
- Inget speciellt.
Jag frågade om det var mitt fel att han var tystlåten och han svarade:
- Det är inget, inget du behöver bekymra dig om. På vägen hem sa jag att jag älskade honom, han log och fortsatte att köra.
Jag kunde inte förstå hans beteende och jag vet inte varför han inte svarade på min kärleksförklaring.
Hemma kände jag att jag min man hade försvunnit långt bort, som om han inte längre ville titta på mig.
Han bara satt och glodde på tv och verkade långt borta.
Till slut gick jag och lade mig och maken följde, efter en stund.

Förvånande nog svarade han på min kärlek och på mina smekningar, vi älskade, men han kändes fortfarande långt borta. Kände att jag inte längre orkade, så jag tog upp saken med honom, men märkte att han redan somnat.
Grät mig till sömns. Jag vet inte vad jag ska göra. Är redan säker på att han har ett förhållande med någon annan. Mitt liv är en katastrof!!!

ETT BLAD UR MAKENS DAGBOK:
Lördag:
Frölunda förlorade idag, men jag fick i alla fall sex...