När de legat där en stund, sida vid sida, säger Kickan att hon fryser. Kalle lägger på henne en filt. Efter ytterligare en stund säger Kickan att det drar men Kalle Vågar inte värma henne.
Kickan: -Kalle lilla det drar, jag fryser. Men kalle bara ligger där rädd och stel stirrande i taket, fast han egentligen skulle vilja säga något till Kickan. Då tar Kickan Kalles hand och för den till sin kissemurra och säger lite sött:
-Känn här Kalle, ett hål. Kalle svarar lite ängsligt: -Det är kanske därifrån det drar då!?
Till alla er som inte vågar säga vad ni tycker och tänker på jobbet, tänk till en gång till...
Jag lovar att det är en skön känsla...
JAG BEUNDRAR MÄNNISKOR SOM VÅGAR,
JAG BEUNDRAR MIG SJÄLV! (KS)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar