Rättvisan kommer att slå rot i denna kommun!

När jag 19 april 2010 helt plötsligt blev kallad till ett möte med tre stycken chefer, och där fick veta att jag skulle få min andra skriftliga varning, så reagerade jag med att säga: "Att ge mig en skriftlig varning kommer inte gynna någon i positiv bemärkelse".

När jag sen blev kallad till "HåÄrr" och där fick beskedet att dom höll fast vid att ge mig en skriftlig varning, trots att jag kunde visa på att det begåtts mycket allvarligare "brott" mot § -en som jag dömdes under, och trots att jag kunde motbevisa deras bevis. Inget av mina bevis, argument och ljudband togs på allvar. När jag sen förstod att varningen var ett  faktum, så reagerade jag med att säga: Om det så tar mig hela livet så kommer jag jobba för att få en upprättelse.

Jag vill också få alla ansvariga i denna fars att förstå att det begåtts ett mycket allvarligare fel än mitt påstådda fel. Att dom också gått på en chefs maillögner (som hon inte behöver stå för) för att få mig fälld, är något som verkligen triggar mig att stå på mig i denna fars för en upprättelse. (Blev sen kallad till förhandlingschefen i maj 2010, som fått uppgiften att "svinga yxan")

Därför mina vänner, skriver jag och upprepar mig ofta i denna fråga... en slags terapi när jag vet att jag blivit orättvist och oskyldigt dömd av min arbetsgivare. Jag kommer ALDRIG att släppa detta innan jag fått en upprättelse i frågan.
Det var lättare förr när jag var brottare, då tävlade vi alla på samma matta och dömdes under samma regelsystem... Idag sliter jag för en kommun och brottas med dess elitgarde, bestående av småpåvar som hugger en i ryggen i mörkret, och skyller sen på någon annan... Tuffa jävlar!?

Drygt 40 timmarsvecka ger idag ca: 21000/månad, (ja jag vet, det är så man skäms) nu har jag fått tips om att bibehålla den lönen, men arbeta mindre... dvs glida runt lite, fika lite längre, göra studiebesök, arbeta hemifrån osv. osv. Men där säger min uppfostran stopp, dessutom så har jag inte den möjligheten, till den förmånen... återkommer till detta senare.

(A lot of people have covered Lennon's great song; but this is the best cover ...)