Fackligt förtroende?

Fackligt förtroende är viktigt, jätteviktigt skulle jag vilja säga. Du vill känna att du har stöd när du söker hjälp hos facket, du vill ha tydliga ramar för deras agerande i dina egna ärenden. Du vill ha svar!
Vid två viktiga tillfällen som jag behövt deras stöd har jag blivit sittande själv med tre till fem chefer, och varit tvungen att driva mitt ärende ensam... Ok, nu gick det ju inte så jävla bra, för i båda fallen så åkte jag på en skriftlig varning. Det är mina erfarenheter, vilka är dina?

I båda fallen så lämnades jag ensam i första förhandlingstillfällena. I senaste fallet (maj 2010) så gick det vidare till förhandlingschefen i Uppsala kommun, och där blev jag åter lämnad ensam, denna gång i tre timmar ute i väntrummet medan förhandlingen pågick, blev inte ens erbjuden en kopp kaffe av förhandlingschefen, utan bara orden som var riktade till mitt ombud att: "jag sitter inte på samma möte som han." Jag försökte givetvis protestera mot detta men utan gehör från någon part.

SKTF svarade på min anmälan till DO, att det förelåg en viss arbetsmiljökonsekvens mot mig från ledningen och att dom skulle ta tag i detta. För att detta ska bli en verklighet så måste jag vara drivande, inget som helst stöd eller försök till att hjälpa till finns naturligt. Nu ska jag ta mig en funderare på hur mitt fackliga förtroende ska se ut. Har fått förfrågan om jag skulle vara intresserad av att ställa upp i ett val, och tanken har slagit mig tidigare eftersom jag sett dessa dåliga exempel på nära håll.
Tystnadsplikten är för mig i mitt jobb en av dom viktigaste bärande konstruktioner i mitt jobb. Det ska inte finnas minsta rimliga tvivel om något annat, i mina fall har det funnits det.

Hur ser det ut hos oss? Var finns sympatierna någonstans? Rösta i enkäten här på bloggen.